Alla inlägg under mars 2013

Av A-L - 23 mars 2013 20:16

Var ett tag sedan vi var på klubben och tränade nu så det var läge för ett träningspass där i det soliga vädret idag. Träffade på Clara och Sendit som höll på med platsträning för fullt :) Vi hade mest fokus på positionen i fria följet och hantering av vittringspinnen. Rumpan ska mer inåt i långsam marsch och pinnen ska inte tuggas ihjäl när man går in i fotposition. VI har definitivt fått framsteg på bägge punkterna men man kan ju alltid försöka förbättre det lite till. Finns mkt att peta i i lydnaden! Allt som allt hade vi ett bra pass även om jag bromsade henne lite, vill inte hon tar i för fullt. Ja, jag fegar lite men hellre lite för lungt nu när vi försöker hitta balansen i medicineringen än ta i för mycket. På måndag ska vi ta prover hos veterinären, så får vi se efter det, men skulle nog tro vi kan fortsätta öka på lite successivt.


Glad och nöjd vovve har jag iaf, fick sig en längre vända i skogen på morgonen så hon sover sött nu. Blir ju mycket lättare trött numera, men det känns ändå som tröttheten är rätt hanterbar. En dag i taget så länge!



 





 







Av A-L - 20 mars 2013 20:48

För varje dag som går så ser jag Linny bli bättre och bättre *peppar peppar*. Biverkningarna som kvarstår i nuläget är hunger och trötthet. Hon är som ett bottenlöst hål vad gäller mat, och då är hon matglad i vanliga fall, och tröttheten märks att hon behöver vila och sova betydligt mer än vanligt. Hon vill iaf gärna göra saker och tycker att det är superroligt att få småträna lite, hoppar och skuttar och är go och glad som hon brukar.


Igår var vi på sikta mot stjärnorna-kursen och även om jag höll nere på tempot så var vi iaf där de 4 h kursen höll på. Hade en väldigt nöjd vovve efteråt och det var skönt att se att hon orkade med kurstillfället. Jag var nojjig dock att det skulle utlösa ett anfall, men *peppar peppar även där* så har det gått bra, även om det inte var så mkt sömn för min del inatt då jag ville ha lite extra koll eller hur man ska uttrycka det. Inte för att det egentligen behövs, jag sover med ett öga och öra öppet varje natt...


Sen till mina funderingar såhär på kvällskvisten... Hur mycket tycker ni det är ok att utsätta en hund för? Hur många undersöknigar, prover, vändor till olika veterinärer är ok?  När man redan har två veterinärer som ger samma diagnos, som inte finner någon anledning till vidare undersökningar, när ni själva inte heller finner eller ser någon anledning till det? Hur mycket skulle ni göra för att "bevisa" för någon som inte tror på diagnosen att det verkligen är så?


Kan ju tillägga att jag även kontaktat en veterinär som arbetar nästan uteslutande med hundar och katter med neurologiska besvär och fick detta till svar :


"en Aussie i 3 års ålder som debuterar med kramper, men i övrigt mår helt bra samt inte har någon avvikelse vid den neurologiska undersöknigen har mest sannolikt idiopatisk epilepsi, vilket innebär att risken att hitta något avvikande/som förklarar kramperna, vid undersökningar så som blodprover, MR, CT, CSF är liten."


Så, vad tycker ni är ok att utsätta en hund för? Jag vet vad jag tycker, men vill gärna höra andras åsikter.

Av A-L - 17 mars 2013 20:02

Imorse när vi vaknade var det snö ute! Inte klokt, det ska ju vara vår nu! Tack och lov försvann eländet nästan helt under dagen så nu är det bara fläckvis det ligger kvar.


Vi började iaf dagen med att gå en promenad i skogen och Linny fick gå lös. Skönt att slippa kopplet måste jag säga. Bara gå koppelpromenader är ju så tråkigt! Mitt på dagen åkte vi ut med grannen och hans hund oh jag körde ett litet minipass med Linny. Bara lite ingångar, lägganden från fotposition och uppsättanden. Slängde in en inkallning och ett läggande i farten när hon sprang ut från mig. Lite skall tränade vi oxå, vilket inte har vart helt lätt då Linny nästan aldrig skäller. När hon går upp i varv, när hon vart duktig och hon "vet om det" - tex mellan momenten på tävlingar - då kommer det ljud från henne men det är ju lixom inte riktigt rätt tillfälle att träna det på då ;) Hon fick en leksak som belöning, inget kastande dock utan bara gav den till henne, och oj vad glad hon blev!


Små små steg i taget, ökar upp lite lite i taget så får vi se vad det blir av det, men så skönt att se henne vara mer sig själv - min glada, tokiga lilla tjej!




 



 




 




 




 





 








 


...

Av A-L - 16 mars 2013 20:57

Idag har Linny fått röra på sig mer och fått gå lös, dock förstod hon inte riktigt att hon faktiskt fick springa utan gick och tittade på mig med jämna mellanrum "får jag verkligen gå själv?" på kvällsvändan kopplade hon dock så då sprang och skuttade hon som den lilla galenpanna hon är :) Slängde in en inkallning, ett snabbt ställande och läggande och lite "skall" och oj vad roligt det var !


Hon har en trötthet över sig som inte brukar vara där och det är ju medicinen som gör det, men det är skönt att se att det där speedade tillståndet som fanns förra veckan är borta och att hon inte vinglar mer utan har fått tillbaka kroppskontrollen. Det var inte kul att se henne vingla än åt höger än åt vänster när hon försökte gå rakt, se henne snubbla och tappa bakdelskontrollen. Ena jäkla skitbiverkningar den medicinen har, men så är det ju narkotikaklassat så man kan ju inte förvänta sig annat.... Men nu har det iaf gett sig så jag lägger det i "plus-korgen" - tro mig, den kan behöva fyllas på!


Idag skulle vi egentligen tävlat i Bollebygd, men det var det ju inte riktigt läge för. Känns bra surt, tyvärr :( Jag har fortfarande som mål dock att komma ut och tävla längre fram i år, släpper inte riktigt taget om drömmarna än. Förhoppnignsvis svarar hon bra på medicinen och vi hittar en balans i det hela där vi kan leva som vanligt. Detta tar på krafterna för min del oxå, ena stunden kan det kännas rätt ok bara för att i nästa kännas helt nattsvart. Vissa dagar är eländiga och jag vill bara dra täcket över huvudet - idag är en sån dag. Finns en ilska och en sorg i det här, som är svår att förklara, ilskan driver mig framåt men den tar samtidigt väldigt mkt energi. Å andra sidan är det lättare att vara arg än ledsen...


Jag hoppas på det bästa, förväntar mig det värsta, försöker blicka framåt samtidigt som vi tar det en dag i taget. Men det är svårt det här, sittan här med en sjuk hund :(



Av A-L - 11 mars 2013 12:37

Hur gärna man än skulle vilja att hunden kunde prata mellan varven så kommer det aldrig att hända. Hunden kommer aldrig kunna säga jag mår si eller jag mår så, man får lita på sin magkänsla och läsa sin hund. Jag har alltid kunnat avgöra när det vart något fel med någon av mina hundar, jag snappar upp deras signaler väldigt fort, vilket gör att de kommer under behandling snabbt. Jag åker hellre till veterinären en gång för mycket än en gång för lite.


En hund kan aldrig ta sin strid själv, det är upp till oss som ägare att göra. Beroende på vilken situation man befinner sig i och beroende hur man är som person klarar man att strida olika mycket. Vissa saker är självklara medan andra inte fullt så. Sitta med en sjuk hund tar på krafterna, att orka lägga ner hur mycket enrgi som helst på allt runt omkring det kan knäcka den bästa av oss. Att inte få något stöd i situationen av personer som borde ge stöd gör inte saken bättre. Ingen tar ansvar, utan bara skyller ifrån sig. Sticka huvet i sanden-modellen kan verka effektiv, men oftast inte.


Jag har valt att ta denna strid för Linny's skull, för hon kan inte tala för sig själv. Om inte jag gör det, vem kommer då att göra det?


Jag sitter här med en sjuk hund, som kommer att få gå på ett narkotikaklassat preparat resten av livet. Hur långt det livet kommer att bli det går inte att svara på, det beror på hur väl hon svarar på medicinen, hur väl hon klarar av att hantera den, hur drägligt hennes liv kommer att bli, hur många anfallen kommer att vara och hur tätt de kommer komma... jag kommer aldrig tvinga Linny att vara någon annan än den hon är. Hon ska vara den hon är och kunna göra de sakerna hon älskar och tycker är roligt! Jag kommer aldrig tvinga på henne ett halvdant liv där hon lullar runt och det på sin höjd är "ok". Aldrig!


Nu kommer det vara en period där det gäller att hitta - försöka hitta - rätt balans i medicinen, det kommer vara provtagningar med ca 3-4 veckors mellanrum för att se hur hon hanterar medicinen och för att kolla att levern inte tar stryk. Den perioden kommer att vara jobbigt - det är redan jobbigt - men förhoppningsvis hittar vi en balans i allting. Utsätta henne för undersökningar som veterinären inte finner nödvändiga det gör jag inte. Jag har fått ett andra utlåtande av en veterinär idag (inte för att jag hade några tvivel) och det är samma som första veterinären kom fram till : idiopatisk epilepsi.


Jag är ärlig i vad som händer, jag har inget att dölja gällande detta. Jag får vara Linny's röst i det hela, för som sagt, om inte jag är det vem kommer då att vara det?? Skk har jag noll nytta av, dolda fel gäller inte och om det kommer till det värsta att jag får ta bort Linny pga epilepsin - överhuvudettaget något som rör ep.'n  - då är inte hennes livförsäkring värd ett smack! Pengarna är inte huvudsaken i detta, Linny är oersättlig!, men ska jag vara tvungen att ta all skit i detta? Ska det inte finnas nån rättvisa för Linny??

Av A-L - 9 mars 2013 11:05

Efter att ha varit speedad till max av medicinen har nu tröttheten tagit överhanden på Linny. Finns ju en gräns för hur mycket och hur länge kroppen kan vara uppe i varv. Så nu sover hon väldigt mycket, vilket jag ifs tycker är bra för då får ju kroppen en chans att återhämta sig bättre. Igår glimtade "min" Linny till en stund på förmiddagen och den känslan var värd så mycket! Från detta planlösa kringspringande här hemma, komma dragandes med grejer (både tänkbara och otänkbara) så tog hon en av sina leksaker och lekte på ett för henne fullt normalt sätt! Så otroligt skönt att se. Har inte sett så mycket av "min Linny" den senaste veckan så att få se att hon fortfarande finns därinne någonstans är väldigt glädjande :)


I veckan har jag oxå skickat in dispansansökan för att få tävla till skk. Förhoppningen är att vi en dag ska kunna tävla igen så nu håller vi tummar, tassar och tår att den ansökningen blir godkänd!



 

Av A-L - 6 mars 2013 10:29

Linny blir väldigt speedad av Fenemalen. Kollibri efter sex muggar kaffe är en rätt bra beskrivning. Tydligen inget ovanligt, framförallt inte på lägre doser om jag förstått det rätt, men otroligt jobbigt och påfrestande. Den här oron och stressen över henne som inte går att tygla eller göra något åt. Speciellt inte som hon skulle ta det rätt lungt nu de första veckorna. Helt ärligt undrar jag vem som kommer bli galen först, hon eller jag? MIn gissning är jag, för det är som sagt påfrestande. Jag blir själv stressad av att hon håller på som hon gör, samtidigt ska jag försöka mig hålla lugn och samtidigt ändå går jag konstant och oroar mig för när nästa anfall kommer... en enda ond cirkel. Upp till två veckor kan det ta innan man uppnår "steady state" och det här "höga" går över - ge mig styrka. Samtidigt är hon så förbaskad hungrig av medicinen oxå! Väldigt matglad i vanliga fall, extra hungrig efter anfallen och nu hunger pga medicin! Varenda smula letar hon upp, och här i området är de fenomenala (inte i den positiva bemärkelsen dock) på att slänga ut div. mat och skräp. Fullt sjå att hålla kolla när vi är ute har jag så hon inte stoppar i sig allt hon hittar. Tack och lov ( jag vet inte ens om man får säga så) tvärdäckar hon mellan varven - ifs av ren utmattning - men då blir det lungt iaf och hennes kropp får en chans att vila upp sig.


Vill passa på att tacka för alla fina kommentarer och tankar och frågor jag fått om hur hon mår. Skönt att veta att det finns folk som bryr sig! Man kommer väldigt långt med att fråga hur det är och visa att man bryr sig.



Av A-L - 5 mars 2013 07:34

Strax innan halv sex igår kväll kom det tredje anfallet på mindre än ett dygn. Även denna gången låg hon och sov. Låg hos mig under skrivbordet när hon rätt vad det var satte igång att krampa. Gav henne även denna gången kramplösande för att hjälpa henne ur det snabbare.


Efter det hade hon svårt att komma till ro. Efter de andra anfallen har hon iaf efter ca en halvtimme kunnat lägga sig ner och sova, men inte igår kväll. Då vankade hon av och an, pep, gnällde, gick och drog fram grejer - skor, koppel, försökte ta saker från bordet vilket hon aldrig gör i vanliga fall. Hon fick verkligen ingen ro i kroppen, hjälpte inte att gå ut med henne eller prata lungt med henne, hon var bara ... konstig. Då trodde jag att det var antingen efterkänningar av anfallen hon fått eller att hon kände att ett nytt var på väg. Nu kan jag inte låta bli att fundera på om hon inte kan ha varit lite "hög". Första dagen på Fenemal, 2 omgångar kramplösande... fenemalen räknas ju som narkotikaklassat och stesoliden är ju inte så oskyldig den heller...


Till slut runt 22-tiden kom hon iaf till ro och kunde somna och hon har sovit gott hela natten utan anfall. Jag har nästan haft vaken jour hela natten, inte många minuter jag sovit åt gången. Alltid beredd, reagerar på minsta rörelse, konstant rädsla över att ett nytt anfall ska komma... det går inte riktigt att beskriva. Är nog svårt att föreställa sig om man inte självt vart med om det.


Mitt i allt så kan jag inte låta bli att fundera över om jag kommer fortsätta på mitt rasval i framtiden. Älskar Aussien, känns verkligen som "min" ras, men epilepsin är mer utbredd än man kan tro. Visst man kan få en sjuk hund ändå, men jag vet verkligen inte om jag vill råka ut för det här än gång till. Ännu en sån där sak som är rörig och svår att förklara... som det mesta numer. Den delen är i vilket fall ett senare problem - här och nu gäller det att Linny har det så bra som möjligt och att hon slipper såhär många och grava anfall OCH att hon kan leva normalt!

Skapa flashcards