Jag blir alltid misstänksam/orolig när saker börjar gå bra, kännas bra, verkar fungera... med all rätt, erfarenheten har lärt mig att det inte håller i sig speciellt länge. Igår var en sån där dag som kändes såå bra; soligt, förstapris, Linny verkligen på topp, det kändes som jag fick en andningspaus. Samtidigt började oron gnaga i mig - vad kommer att hända nu? Vad kommer att gå fel nu? Helt galet hur man inte ens kan få riktig ro de bra dagarna...

Mycket riktigt dock händer det något. Ungefär en timme efter att vi gått och lagt oss så vaknar jag av att Linny krampar i sängen bredvid mig. Tittar på klockan som då är kvart i tolv. Nån minut går och hon krampar fortfarande, så jag går och hämtar klysman med det kramplösande och efter ungefär 1,5 minut ger jag henne den. Rätt snabbt efter det släpper kramperna och ännu en liten stund efter det får jag en neddregglad och nedkissad hund i famnen. Somna om? Jo men visst... är uppe och efter ett tag kommer hon till ro och somnar. Jag går och lägger mig efter några timmar och somnar vid 03.

Rätt vad det är vaknar jag upp igen av att hon krampar. Tittar på klockan: 06.01. Hämtar en klysma till, men denna gången behöver jag inte ge henne något då kramperna går över av sig självt efter ca 1 minut. Ännu en gång får jag en dregglig och nedkissad hund i famnen. 

Första anfallet innan midnatt förvånade mig inte speciellt, det var lixom väntat - hemskt att säga, men så är det. Det var lite "jaha, nu blev det så igen...", andra anfallet nu på morgon skrämde mig halvt fördärvad och det är ett smärre mirakel att jag kunde hålla mig hyfsat lugn och sansad. Två anfall på en natt! Det är inte sant, det händer inte! Men vänta... jo, det händer, det är på riktigt! Men det är fel, fel, fel, fel!! Inte min hund, inte min Linny! Om jag blundar riktigt hårt och önskar att det inte är sant, kanske försvinner det då? Jo men eller hur.... :(

Idag var det tävling i LK3 och efter senaste tidens motgångar och den minimala träningen vi fått till denna och förra veckan så gick jag dit med inställningen att vi ser det som en ren träningstävling - ut och ha kul och gör det bästa av det. Och hjälp vilken "träningstävling" det blev! Linny var riktigt på hugget och hon fullkomligt lös av glädje. Lite småmissar här och där resulterade i neddrag, men det var inte hela världen, vi hade så roligt bägge två! Lite missljud i fria följet, för långt fram i språngmarschen, reste sig när jag kom tillbaka på sättandet under gång, fick för sig att springa till rutan igen på metallapporteringen ( o.O), lite snea sättanden.... ja sånt som kan hända, inte hela världen som sagt var. Många fina poäng oxå, bla en 10a på rutan! Allt som allt blev det 268,5 poäng, och det räckte till ett förstapris och en andra placering! Så otroligt nöjd och stolt över min tjej! Vilken dag, vilken glädje! Uppflyttade elit, helt sjukt, galet och helt underbart! :)) Det här behövde vi!

Poängen:

Platssitt                           10

Platsligg                            9

FF                                     8

Sättande                           5

Inkallning m ställande       9,5

Rutan                               10

Hopp/apport                     9,5

Metallapport                      6,5

Vittring                              7

Fjärr                                  9

Helhet                               9,5

Total:                               268,5

Jag har en kompis som har en goldenkille som blir 10 månader denna månaden. Av diverse skäl och anledningar - som inte skrivs ut här - behöver han ett nytt hem. Väldigt snäll, glad grabb med  stamtavla, ingen problemhund på något sätt! Hon kan som sagt bara inte ha kvar honom, vilket givetvis är väldigt tråkigt men ibland händer saker man inte kan förutse. Är det någon där ute som kan tänka sig ge honom ett hem? Eller vet någon som letar hund? Säljes inte till vem som helst, hur som helt, hemmet han kommer till är viktigt och hon behåller honom tills rätt hem dyker upp även om det givetvis vore bra om rätt hem dök upp snabbt.

Mer info om hunden ges privat så skriv hur hon kan komma i kontakt med er i kommentarfältet, alt. ni som har mig på fb kan kontakta mig där så vidarebefodrar jag det.

Vi ligger lite lågt på alla plan för tillfället. Försöker återhämta oss, eller ja, jag försöker återhämta mig så gott det går. Det tar ett tag att smälta det som hänt och det tar på krafterna på ett sätt man inte kan tro. Ångestklumpen i magen varje morgon när man vaknar, alla tankar som börjar rusa, att nästan hela tiden vara på helspänn... Det tar på krafterna att ha en sjuk hund - speciellt när man inte märker av att hon är sjuk, bortsett från när anfallen kommer. "Go och glad" är ett uttryck som verkligen stämmer in på Linny.

Man får på något sätt omvärdera livet lite. Det här är ingenting som kommer att gå över, finns inget mirakelpiller hon kan ta och så är det poff bort, inget man kan vila bort och ge smärstillande mot som vid en skada. Nu har jag turen att kunna vara med Linny i princip 24 timmar om dygnet, hon behöver aldrig vara själv hemma flera timmar. Eller kanske ska säga hon har aldrig, för det finns inte med på kartan att jag någonsin kommer att lämna henne själv. Finns ingenting som är så viktigt att det på något vis inte går att lösa så så hon slipper vara själv någon längre stund. Jag kan inte vara med henne varenda minut, dygnet runt, resten av livet, men inga långa stunder själv det är garanterat. Tänk att komma hem och inse att hon haft ett anfall... jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv!

Situationen är som den är och sakta men säkert lär man sig att leva med det, man lär sig ju leva med de mest konstiga saker så varför inte detta? Bara hemskt synd att det skulle behöva bli såhär.

Rörigt inlägg men det är allmänt rörigt i mitt huvud... imorgon ska vi till hundarenan och träna. Första träningspasset på en vecka?! Det är ju inte klokt, vi som brukar hålla igång så ordentligt. Vad hände lixom...

Min finaste och bästa tjej, oavsett vad <3

Sakta men säkert så börjar vi återgå till det normala. Igår hade jag en ordentligt utvilad Linny som mer än gärna var ute och gick promenader och härjade runt på en ordentlig busvända. Otroligt skönt att se henne sån igen! Hade tänkt att träna en sväng med henne oxå men avstod det. Inte för att det gjorde så mycket, hade ändå öppen träning på hundarenan inplanerad ikväll.

Riktigt nöjd med träningen idag, något övertaggad Linny då det inte hänt något under dagen mer än smårastningar då jag inte fick mer än 3 h sömn inatt. Position i fria följet lämnade ju stundvis mkt att önska, men vad gör väl det? Härlig attityd och mkt glädje - betydligt viktigare i mina ögon. Något orolig på dolda platsen, men det är inget nytt, kommer nog aldrig få henne hundra trygg där, men hon ligger och jag kräver inte så mkt mer på det momentet. Platssitt är mer hennes grej, där sköter hon sig riktigt snyggt :) Rutan, fjärren, sättande under gång, inkallning, apportering över hinder och metallen - alldeles utmärkt! Jag tror halvt om halvt jag drömmer på apporteringarna - jösses nu börjar det ta sig! Visst, nu pratar vi enbart träningssammanhäng men ändå. Riktigt nöjd med henne där :)

I helgen vet jag inte riktigt vad som händer, tror vi tar det mest som det kommer. Jag behöver få sova, framförallt behöver jag våga sova. Svårt att slappna av, minsta rörelse hon gör får mig att rycka till. Vanliga grejer som vift med tassarna och småspring i sömnen får hjärtat att hoppa över ett slag. Håller precis på att somna så gör hon något, rörelse eller ljud, och jag blir klarvaken. Kommer på mig själv med att ligga och lyssna på andningen... svårt att förklara. Finns hela tiden en rädsla att hon får ett anfall under natten och jag inte märker det. Dumt kanske för hon ligger bredvid mig hela natten i sängen, tror det ska mycket till för att jag ska missa ett sånt anfall. Var samma efter första anfallet, några dagar var det stört omöjligt att sova, det gick dock över så jag hoppas det gör det denna gången oxå.

Linny är iaf som vanligt igen och det är just nu det viktigaste!

Linnybus på klubben i söndags :

Senaste dagarna har varit minst sagt omtumlande och jag gör bara en snabb uppdatering då jag vet en del undrar hur det är med Linny. Linny mår efter omständigheterna bra. Krampanfallet var ju i söndags och på måndag eftermiddag var vi hos veterinären för utredning. Linny är fullt frisk i alla avseenden bortsett från dessa anfall, finns ingenting som tyder på någon bakomliggande sjukdom. Sista provsvaret kom idag och det var också negativt. Jag har fått Fenemal utskrivet till henne och jag har hämtat ut, i samråd med veterinär så avvaktar jag dock lite innan jag sätter henne på det. Det är hur som haver ett narkotikaklassat preparat och det känns inte så kul att behöva sätta henne på det. Inte så att jag tänker låta henne gå helt omedicinerad, men jag skulle vilja att hon klarade sig utan det ett tag till iaf. Jag har stesoliden att ge henne om det kommer ett till anfall och hon inte kommer ur det själv, och givetvis kommer jag att sätta henne på Fenemal i samband med det isf. Jag vet att en del tycker jag gör rätt här, andra kommer tycka jag gör helt fel. Jag fattar ett beslut utifrån hur det är här och nu, mer kan jag inte göra. Så nu håller vi tummarna att det dröjer ett tag innan det kommer ett nytt anfall!

Iaf är det hemskt tråkigt att det skulle bli såhär, jag finner inte riktigt ord. När veterinären sa diagnos: epilepsi så kände jag marken rämna under mig. Nu gör vi det bästa av situationen iaf och Linny ska leva precis som vanligt med allt vad det innebär!

Idag hände det jag fruktade, det jag hoppades inte skulle hända igen, det som inte fick hända igen! - ett andra krampanfall.

Lugn och slapp eftermiddag i soffan. Linny sov i ena soffan, jag höll på att somna i andra, när jag reagerar på skrapljud, tassar och klor mot soffan. Trodde först hon drömde, men så såg jag hur stel hon var, hur långt bak huvudet var böjt. Slängde mig upp och såg fradgan rinna ur munnen på henne, hela ansiktet stelt och smått förvrängt. Pratade lungt med henne, höll handen lätt på henne, enda jag kunde göra medan hela hon krampade i soffan. Hämtade den kramplösande medicinen och var på väg att ge henne den när jag ser att det börjar avta så jag ger den inte. Att två minuter kan kännas så långa! kramperna avtar, inte lika våldsamma men hon är fortfarande stel, då börjar morrandet, precis som förra gången - ett avgrundsmorr som inte är ett normalt ljud för henne. Hon tittar på mig utan att se mig, och morrar, morrar, morrar....sen är det över, kroppen mer avslappnad, morrandet borta,hon tittar på mig och känner igen mig. Alldeles blöt i ansiktet av fradgan och alldeles nerkissad slänger hon sig i famnen på mig.Det är över för denna gången. Min fina tjej! Mitt hjärta blöder. Varför, varför, varför?? Varför Linny?

Är det något jag aldrig riktigt kommer förstå mig på är det hundmöten, det är ju ett helt kapitel för sig. Varför ska det vara så svårt för folk att fatta att man inte vill hälsa på allt och alla? Ska det verkligen vara så svårt att ha koll på sin hund? Om någon signalerar att den inte vill hälsa på långt avstånd, varför kan man då inte ha förstånd att kalla in sin hund?

Som nu tex, när vi är ute och går en sväng i skogen, fotar lite och har det allmänt bra i det fina vädret. Vi ser på  håll att det kommer en man och att han har en hund som är lös. Jag kallar in Linny, går ännu mer ut åt sidan än vi redan är och placerar henne bakom mig. Han låter sin hund vara lös och springa mot oss. Jag ropar "vi vill inte hälsa!", men ingen ansats från mannen att ropa på sin hund. Förflyttar mig längre bort ändå, fortfarande med Linn bakom mig eftersom hans hund småspringer mot oss. Stampar med foten i marken och säger till hunden "nej", den stannar tack och lov. "Vill du inte de ska hälsa?" frågar han då (detta geni till man...) Men alltså på allvar? Verkar det som att man vill hundarna ska hälsa när man gör som jag gjorde? Jag frågar honom oxå just det, "ser det ut som jag vill de ska hälsa?" "Ja inte vet jag hur det ser ut när du vill hundar ska hälsa" får jag till svar O.o Hur tusan är man funtad då? På fullaste allvar? Sen när blev "gå undan-säga man vill inte hälsa-och säga till den andra hunden" lika med "Jo jag vill jättegärna de ska hälsa" ??

Vad har hänt med sunt förnuft och repekt numer?