Jag har många gånger funderat på om jag ska ta upp bloggandet igen, men det har inte blivit av. Nu tänkte jag göra ett nytt försök.

Det är 10 månader sedan epilepsin kom in i vårt liv, 10 månader med oändligt mycket undersökningar, prover, mediciner, inläggningar, oro och rädsla. När jag slutade blogga i juli verkade det som vi skulle förlora kampen på alla sätt och vis. Hur vi än gjorde så bara ville det sig inte väl. Till råga på allt så fick Linny problem med ryggen och det var misstanke om diskbråck. Ett ännu mera evigt rännande in och ut till veterinären var och varannandag. Vanliga NSAID-preparat svarade hon inte och starkare mediciner som tex Tramadol gick inte att ge då det inte kan kombineras med ep-medicinen så det blev metadoninjektioner. Ett tag åkte vi in 2 ggr/dag för att ge henne spruta. Bland det värsta var när hon en morgon satte igång och krampa, det var definitivt mer än vad ryggen klarade av just då och hon fick läggas in två dygn på smärtbehandling. MR-röntgen hade gjorts på två delar av ryggen några dagar innan den inläggningen och det kändes fruktansvärt långt att gå och vänta på svar. När svaret kom ungefär en vecka senare var det tack och lov negativt! Inga diskbråck eller några andra typer av skador. En otrolig lättnad. Rehab påbörjades och efter ett antal månader så var ryggen bra igen. Men det var nära där ett tag. För nära.

Epilepsin kämpar vi fortfarande med. Fortfarande regelbundna anfall trots att hon sedan slutet av sommaren står på tre olika mediciner, dock har den hjälpt så att intensiteten på dem minskat och vi har ett tag nu sluppit grandmal-anfallen *peppar peppar ta i trä osv*. Mellan anfallen är hon fortfarande min underbara glada och tokiga Linny :) Hon lever ett liv som vilken annan hund som helst med mkt spring, långvändor i skogen och träning - så länge hon kan göra det är jag tacksam. Jag har många gånger utmed vägen fått höra att jag ska ge mig - och jag är väl medveten om att många hade gett upp - men jag vägrar tro att vi tagit oss igenom det här och kommit så långt bara för att förlora. Jag är extremt glad över att jag inte lyssnade och inte gav mig, för då hade jag stått här idag utan henne. Den dagen kommer då jag får släppa henne, men den dagen är förhoppningsvis långt bort. Tills dess fortsätter vi som vanligt och utkämpar våra "krig" utmed vägen.