Jaha, då var det dags igen. Ännu ett anfall. En vecka sen sist. Lungt och stilla och så sätter hon igång och krampar. Vad säger man, mer än att det är ett jäkla elände? Veterinären igen i nästa vecka - lika bra att slå upp campingtält utanför för vi hinner ju knappt mer än hem innan vi ska dit igen. Blir med all sannolikhet ännu en höjning av medicinen, vilket kommer innebära flera veckors trötthet för Linny's del då hon i princip inte orkar något. Hon hinner inte mer än slippa biverkningen innan det är dax att höja igen och en ny omgång med biverkningar börjar. Det är helt galet detta. Kan hon inte få slippa detta elände, eller iaf få ha långa perioder mellan anfallen? Hon har för tusan bara precis fyllt tre!

Ord finns verkligen inte för att beskriva hur det är att se sin goa, glada tjej rätt vad det är sätta igång och krampa, hela kroppen stel, med ansiktet förvridet och fragda rinnandes ur munnen. Hur det är att i panik springa upp och grabba tag i medicinen och frenetisk leta sig fram bland päls och kiss samtidigt som kroppen krampar och ge henne den i rumpan. Förvirringen hos henne efteråt är inte rolig heller, se hur jobbigt hon har det med att komma ner i varv och försöka förstå vad det var som hände. Och inte kan jag förkalra för henne heller. Lovar, man kan bli gråtfärdig för mindre.