Idag hade vi tid för återbesök hos veterinären för att kolla att allt är som det ska med örat efter örininflammationen. Innan vi skule åka rastade vi lite. Linny var lika pigg och glad som hon normalt är, skuttar runt i snön, nosar lite här och var. Ser henne stå och nosa på ett långt grässtrå när hon helt plötsligt ramlar omkull! Springer fram till henne och hon ligger krampandes på marken. Hela kroppen är alldeles stel, käkarna är ihoplåst, hon tuggar fradga, biter sig uppenbarligen i tungan för det kommer blod också. Skriker gör hon, vilket jag antar var en kombination av smärta och rädsla. Försöker ta upp henne för att ta henne för att bära henne till bilen, vilket resulterar i att hon skriker ännu mer. Låter henne ligga medan Janne hämtar bilen. Under tiden släpper kramperna i bakre delen av kroppen men jag ser tydligt att hon har kramp i frambenen och tassarna, men hon lyckas sätta sig upp. Sitter alldeles framför mig och blicken är alldeles bort, hon ser inte ut att veta vem jag är överhuvudettaget. Morrar något fruktansvärt, aldrig hört henne låta så, och rätt vad det är ser jag hur kramperna släpper ännu mer och "min Linny" återvänder i ögonen. Lite lätt kramp i frambenen fortfarande men hon vet vem jag är. In fort som sjutton i bilen - och på vägen blir hon sig själv helt - och bort till vett. där vi får komma in på ett rum omgående.

"En gång är ingen gång" är kontentan av det hela, men händer det igen så är det en ordentlig undersökning och utredning som gäller. Fick ett recept på kramplösande medicin som jag hämtade ut, tanken är att om det händer igen och kramperna inte ger sig på 2 minuter så ska hon få en dos upp i rumpan.Jag hoppas innerligt att det aldrig händer igen!!

Vilken katastrofrastning det blev av alltihop. Jag blev så himla rädd, är fortfarande alldeles skakig fast Linny ligger här i lugn och ro hos mig. Hur mycket ska hon behöva råka ut för egentligen? Detta är ju inte klokt!