Idag hände det jag fruktade, det jag hoppades inte skulle hända igen, det som inte fick hända igen! - ett andra krampanfall.

Lugn och slapp eftermiddag i soffan. Linny sov i ena soffan, jag höll på att somna i andra, när jag reagerar på skrapljud, tassar och klor mot soffan. Trodde först hon drömde, men så såg jag hur stel hon var, hur långt bak huvudet var böjt. Slängde mig upp och såg fradgan rinna ur munnen på henne, hela ansiktet stelt och smått förvrängt. Pratade lungt med henne, höll handen lätt på henne, enda jag kunde göra medan hela hon krampade i soffan. Hämtade den kramplösande medicinen och var på väg att ge henne den när jag ser att det börjar avta så jag ger den inte. Att två minuter kan kännas så långa! kramperna avtar, inte lika våldsamma men hon är fortfarande stel, då börjar morrandet, precis som förra gången - ett avgrundsmorr som inte är ett normalt ljud för henne. Hon tittar på mig utan att se mig, och morrar, morrar, morrar....sen är det över, kroppen mer avslappnad, morrandet borta,hon tittar på mig och känner igen mig. Alldeles blöt i ansiktet av fradgan och alldeles nerkissad slänger hon sig i famnen på mig.Det är över för denna gången. Min fina tjej! Mitt hjärta blöder. Varför, varför, varför?? Varför Linny?