Vi ligger lite lågt på alla plan för tillfället. Försöker återhämta oss, eller ja, jag försöker återhämta mig så gott det går. Det tar ett tag att smälta det som hänt och det tar på krafterna på ett sätt man inte kan tro. Ångestklumpen i magen varje morgon när man vaknar, alla tankar som börjar rusa, att nästan hela tiden vara på helspänn... Det tar på krafterna att ha en sjuk hund - speciellt när man inte märker av att hon är sjuk, bortsett från när anfallen kommer. "Go och glad" är ett uttryck som verkligen stämmer in på Linny.

Man får på något sätt omvärdera livet lite. Det här är ingenting som kommer att gå över, finns inget mirakelpiller hon kan ta och så är det poff bort, inget man kan vila bort och ge smärstillande mot som vid en skada. Nu har jag turen att kunna vara med Linny i princip 24 timmar om dygnet, hon behöver aldrig vara själv hemma flera timmar. Eller kanske ska säga hon har aldrig, för det finns inte med på kartan att jag någonsin kommer att lämna henne själv. Finns ingenting som är så viktigt att det på något vis inte går att lösa så så hon slipper vara själv någon längre stund. Jag kan inte vara med henne varenda minut, dygnet runt, resten av livet, men inga långa stunder själv det är garanterat. Tänk att komma hem och inse att hon haft ett anfall... jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv!

Situationen är som den är och sakta men säkert lär man sig att leva med det, man lär sig ju leva med de mest konstiga saker så varför inte detta? Bara hemskt synd att det skulle behöva bli såhär.

Rörigt inlägg men det är allmänt rörigt i mitt huvud... imorgon ska vi till hundarenan och träna. Första träningspasset på en vecka?! Det är ju inte klokt, vi som brukar hålla igång så ordentligt. Vad hände lixom...

Min finaste och bästa tjej, oavsett vad <3