Strax innan halv sex igår kväll kom det tredje anfallet på mindre än ett dygn. Även denna gången låg hon och sov. Låg hos mig under skrivbordet när hon rätt vad det var satte igång att krampa. Gav henne även denna gången kramplösande för att hjälpa henne ur det snabbare.

Efter det hade hon svårt att komma till ro. Efter de andra anfallen har hon iaf efter ca en halvtimme kunnat lägga sig ner och sova, men inte igår kväll. Då vankade hon av och an, pep, gnällde, gick och drog fram grejer - skor, koppel, försökte ta saker från bordet vilket hon aldrig gör i vanliga fall. Hon fick verkligen ingen ro i kroppen, hjälpte inte att gå ut med henne eller prata lungt med henne, hon var bara ... konstig. Då trodde jag att det var antingen efterkänningar av anfallen hon fått eller att hon kände att ett nytt var på väg. Nu kan jag inte låta bli att fundera på om hon inte kan ha varit lite "hög". Första dagen på Fenemal, 2 omgångar kramplösande... fenemalen räknas ju som narkotikaklassat och stesoliden är ju inte så oskyldig den heller...

Till slut runt 22-tiden kom hon iaf till ro och kunde somna och hon har sovit gott hela natten utan anfall. Jag har nästan haft vaken jour hela natten, inte många minuter jag sovit åt gången. Alltid beredd, reagerar på minsta rörelse, konstant rädsla över att ett nytt anfall ska komma... det går inte riktigt att beskriva. Är nog svårt att föreställa sig om man inte självt vart med om det.

Mitt i allt så kan jag inte låta bli att fundera över om jag kommer fortsätta på mitt rasval i framtiden. Älskar Aussien, känns verkligen som "min" ras, men epilepsin är mer utbredd än man kan tro. Visst man kan få en sjuk hund ändå, men jag vet verkligen inte om jag vill råka ut för det här än gång till. Ännu en sån där sak som är rörig och svår att förklara... som det mesta numer. Den delen är i vilket fall ett senare problem - här och nu gäller det att Linny har det så bra som möjligt och att hon slipper såhär många och grava anfall OCH att hon kan leva normalt!

 

carita

5 mars 2013 07:54

Usch så hemskt! Jag lider med dig! tråkigt att det kommer påverka ditt rasval.

http://www.caritashundar.se

 

Anneli med Clemmie

5 mars 2013 08:08

Vet hur du har det nu och hur dåligt du mår av att själv aldrig få lugn i själen - oron för hur ep-anfallen och medicinerna påverkar Linny - å andra sidan är glädjen över en "vanlig" dag så mycket större än hos de som tar sådana dagar för givna. Styrkekram o hoppas på lång anfallsfri period <3

 

Anna, Eos & Danni!

5 mars 2013 08:12

Klart du ska ha aussie igen ... Ep finns frekvent i många raser & när det gäller aussien kan du kolla vilka linjer som är mer säkra ... Sen kvittar det ju vilken ras & vilka linjer man väljer så kan ändå allt hända ... Även jag tänkte på det där med medicinens inverkan på Linnys oro igår ... Du har alldeles säkert rätt i att det är biverkningar som gjorde det ... Kram!

 

Les

5 mars 2013 08:31

Ännu en gång sänder jag ljus och värme till er. Jag vet, som du vet, hur svårt och stressfullt det är att ha en hund med epilepsi. Minsta lilla rörelse gör att man vaknar och inte får en sammanhängande natts sömn.

Min erfarenhet, iaf när det gällde Jamma, var att stunden efter anfallet blev värre ju fler eller hårdare ett anfall var. Även utan medicin var hon väldigt väldigt orolig och kunde inte finna ro i kroppen.
Jag fick höra av en av våra veterinärer som har en närstående person som lider av epilepsi att man får en otrolig ångest i kroppen efter ett anfall. Att ha ångest är nåt av det mest desperata känslan man kan ha. Man vill liksom krypa ur sitt eget skinn. Och om det är det våra djurvänner känner så är det inte så konstigt att de är inte är sig själva.

Jamma kunde gå fram och tillbaka i 1 och en halvtimme efteråt som en orolig själ och ibland ylade hon och grät/ pep. Kunde inte finna ro fastän att hon försökte.

Jag hoppas verkligen att medicinen börjar ge effekt snart så ni slipper detta helvete, eller iaf minskar på antal anfall.

Kram på er

 

lisa

5 mars 2013 18:22

fy så hemskt! Det måste verkligen vara ett rent helvete :( förstår att du börjar fundera över rasvalet, men tänk på att det ju även finns friska aussies. Men förstår dig ändå, man vill inte uppleva sånt här igen om man en gång gjort det. Håller tummarna på att medicinerna kan hjälpa till att ge Linny ett någorlunda bättre liv.

http://www.redcanine.weebly.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag tog Linny sitt sista andetag. Fyra anfall under natten, ett femte hos veterinären. Hon somnade lungt och stilla i mina armar. Finns inte ord för den smärta jag känner. Linny har fått frid iaf. Kommer alltid minnas hennes glädje, hon var verklige...

I början av detta året, när livet helt plötsligt tog en oväntad vändning och Linny's epilepsi bröt ut, gjorde jag en massa efterforskning gällande hundarna i hennes stamtavla. Efter mycket letande, många samtal och en hel del välbehövlig hjälp utmed ...

Idag var det otroligt fint väder om än kallt, men det hör ju årstiden till :) Nästan varit en hel pausdag bortsett från lite skogsbus. Linny hade inga större klagomål, skönt att vila upp sig lite och ligga och tugga på ben medan matte får gjort det h...

Jag har många gånger funderat på om jag ska ta upp bloggandet igen, men det har inte blivit av. Nu tänkte jag göra ett nytt försök. Det är 10 månader sedan epilepsin kom in i vårt liv, 10 månader med oändligt mycket undersökningar, prover, medicin...

Den senaste tiden har vart ett enda virrvarr av veterinärbesök, mediciner, sjukdom och olycka... de senaste 7 månaderna för att vara mer specifik. Jag har tappat räknigen på hur många gånger vi fått åka in och senast idag var det dax igen och imorrn ...