Hur gärna man än skulle vilja att hunden kunde prata mellan varven så kommer det aldrig att hända. Hunden kommer aldrig kunna säga jag mår si eller jag mår så, man får lita på sin magkänsla och läsa sin hund. Jag har alltid kunnat avgöra när det vart något fel med någon av mina hundar, jag snappar upp deras signaler väldigt fort, vilket gör att de kommer under behandling snabbt. Jag åker hellre till veterinären en gång för mycket än en gång för lite.

En hund kan aldrig ta sin strid själv, det är upp till oss som ägare att göra. Beroende på vilken situation man befinner sig i och beroende hur man är som person klarar man att strida olika mycket. Vissa saker är självklara medan andra inte fullt så. Sitta med en sjuk hund tar på krafterna, att orka lägga ner hur mycket enrgi som helst på allt runt omkring det kan knäcka den bästa av oss. Att inte få något stöd i situationen av personer som borde ge stöd gör inte saken bättre. Ingen tar ansvar, utan bara skyller ifrån sig. Sticka huvet i sanden-modellen kan verka effektiv, men oftast inte.

Jag har valt att ta denna strid för Linny's skull, för hon kan inte tala för sig själv. Om inte jag gör det, vem kommer då att göra det?

Jag sitter här med en sjuk hund, som kommer att få gå på ett narkotikaklassat preparat resten av livet. Hur långt det livet kommer att bli det går inte att svara på, det beror på hur väl hon svarar på medicinen, hur väl hon klarar av att hantera den, hur drägligt hennes liv kommer att bli, hur många anfallen kommer att vara och hur tätt de kommer komma... jag kommer aldrig tvinga Linny att vara någon annan än den hon är. Hon ska vara den hon är och kunna göra de sakerna hon älskar och tycker är roligt! Jag kommer aldrig tvinga på henne ett halvdant liv där hon lullar runt och det på sin höjd är "ok". Aldrig!

Nu kommer det vara en period där det gäller att hitta - försöka hitta - rätt balans i medicinen, det kommer vara provtagningar med ca 3-4 veckors mellanrum för att se hur hon hanterar medicinen och för att kolla att levern inte tar stryk. Den perioden kommer att vara jobbigt - det är redan jobbigt - men förhoppningsvis hittar vi en balans i allting. Utsätta henne för undersökningar som veterinären inte finner nödvändiga det gör jag inte. Jag har fått ett andra utlåtande av en veterinär idag (inte för att jag hade några tvivel) och det är samma som första veterinären kom fram till : idiopatisk epilepsi.

Jag är ärlig i vad som händer, jag har inget att dölja gällande detta. Jag får vara Linny's röst i det hela, för som sagt, om inte jag är det vem kommer då att vara det?? Skk har jag noll nytta av, dolda fel gäller inte och om det kommer till det värsta att jag får ta bort Linny pga epilepsin - överhuvudettaget något som rör ep.'n  - då är inte hennes livförsäkring värd ett smack! Pengarna är inte huvudsaken i detta, Linny är oersättlig!, men ska jag vara tvungen att ta all skit i detta? Ska det inte finnas nån rättvisa för Linny??