För varje dag som går så ser jag Linny bli bättre och bättre *peppar peppar*. Biverkningarna som kvarstår i nuläget är hunger och trötthet. Hon är som ett bottenlöst hål vad gäller mat, och då är hon matglad i vanliga fall, och tröttheten märks att hon behöver vila och sova betydligt mer än vanligt. Hon vill iaf gärna göra saker och tycker att det är superroligt att få småträna lite, hoppar och skuttar och är go och glad som hon brukar.

Igår var vi på sikta mot stjärnorna-kursen och även om jag höll nere på tempot så var vi iaf där de 4 h kursen höll på. Hade en väldigt nöjd vovve efteråt och det var skönt att se att hon orkade med kurstillfället. Jag var nojjig dock att det skulle utlösa ett anfall, men *peppar peppar även där* så har det gått bra, även om det inte var så mkt sömn för min del inatt då jag ville ha lite extra koll eller hur man ska uttrycka det. Inte för att det egentligen behövs, jag sover med ett öga och öra öppet varje natt...

Sen till mina funderingar såhär på kvällskvisten... Hur mycket tycker ni det är ok att utsätta en hund för? Hur många undersöknigar, prover, vändor till olika veterinärer är ok?  När man redan har två veterinärer som ger samma diagnos, som inte finner någon anledning till vidare undersökningar, när ni själva inte heller finner eller ser någon anledning till det? Hur mycket skulle ni göra för att "bevisa" för någon som inte tror på diagnosen att det verkligen är så?

Kan ju tillägga att jag även kontaktat en veterinär som arbetar nästan uteslutande med hundar och katter med neurologiska besvär och fick detta till svar :

"en Aussie i 3 års ålder som debuterar med kramper, men i övrigt mår helt bra samt inte har någon avvikelse vid den neurologiska undersöknigen har mest sannolikt idiopatisk epilepsi, vilket innebär att risken att hitta något avvikande/som förklarar kramperna, vid undersökningar så som blodprover, MR, CT, CSF är liten."

Så, vad tycker ni är ok att utsätta en hund för? Jag vet vad jag tycker, men vill gärna höra andras åsikter.