Strax innan halv sex igår kväll kom det tredje anfallet på mindre än ett dygn. Även denna gången låg hon och sov. Låg hos mig under skrivbordet när hon rätt vad det var satte igång att krampa. Gav henne även denna gången kramplösande för att hjälpa henne ur det snabbare.

Efter det hade hon svårt att komma till ro. Efter de andra anfallen har hon iaf efter ca en halvtimme kunnat lägga sig ner och sova, men inte igår kväll. Då vankade hon av och an, pep, gnällde, gick och drog fram grejer - skor, koppel, försökte ta saker från bordet vilket hon aldrig gör i vanliga fall. Hon fick verkligen ingen ro i kroppen, hjälpte inte att gå ut med henne eller prata lungt med henne, hon var bara ... konstig. Då trodde jag att det var antingen efterkänningar av anfallen hon fått eller att hon kände att ett nytt var på väg. Nu kan jag inte låta bli att fundera på om hon inte kan ha varit lite "hög". Första dagen på Fenemal, 2 omgångar kramplösande... fenemalen räknas ju som narkotikaklassat och stesoliden är ju inte så oskyldig den heller...

Till slut runt 22-tiden kom hon iaf till ro och kunde somna och hon har sovit gott hela natten utan anfall. Jag har nästan haft vaken jour hela natten, inte många minuter jag sovit åt gången. Alltid beredd, reagerar på minsta rörelse, konstant rädsla över att ett nytt anfall ska komma... det går inte riktigt att beskriva. Är nog svårt att föreställa sig om man inte självt vart med om det.

Mitt i allt så kan jag inte låta bli att fundera över om jag kommer fortsätta på mitt rasval i framtiden. Älskar Aussien, känns verkligen som "min" ras, men epilepsin är mer utbredd än man kan tro. Visst man kan få en sjuk hund ändå, men jag vet verkligen inte om jag vill råka ut för det här än gång till. Ännu en sån där sak som är rörig och svår att förklara... som det mesta numer. Den delen är i vilket fall ett senare problem - här och nu gäller det att Linny har det så bra som möjligt och att hon slipper såhär många och grava anfall OCH att hon kan leva normalt!