Jag blir alltid misstänksam/orolig när saker börjar gå bra, kännas bra, verkar fungera... med all rätt, erfarenheten har lärt mig att det inte håller i sig speciellt länge. Igår var en sån där dag som kändes såå bra; soligt, förstapris, Linny verkligen på topp, det kändes som jag fick en andningspaus. Samtidigt började oron gnaga i mig - vad kommer att hända nu? Vad kommer att gå fel nu? Helt galet hur man inte ens kan få riktig ro de bra dagarna...

Mycket riktigt dock händer det något. Ungefär en timme efter att vi gått och lagt oss så vaknar jag av att Linny krampar i sängen bredvid mig. Tittar på klockan som då är kvart i tolv. Nån minut går och hon krampar fortfarande, så jag går och hämtar klysman med det kramplösande och efter ungefär 1,5 minut ger jag henne den. Rätt snabbt efter det släpper kramperna och ännu en liten stund efter det får jag en neddregglad och nedkissad hund i famnen. Somna om? Jo men visst... är uppe och efter ett tag kommer hon till ro och somnar. Jag går och lägger mig efter några timmar och somnar vid 03.

Rätt vad det är vaknar jag upp igen av att hon krampar. Tittar på klockan: 06.01. Hämtar en klysma till, men denna gången behöver jag inte ge henne något då kramperna går över av sig självt efter ca 1 minut. Ännu en gång får jag en dregglig och nedkissad hund i famnen. 

Första anfallet innan midnatt förvånade mig inte speciellt, det var lixom väntat - hemskt att säga, men så är det. Det var lite "jaha, nu blev det så igen...", andra anfallet nu på morgon skrämde mig halvt fördärvad och det är ett smärre mirakel att jag kunde hålla mig hyfsat lugn och sansad. Två anfall på en natt! Det är inte sant, det händer inte! Men vänta... jo, det händer, det är på riktigt! Men det är fel, fel, fel, fel!! Inte min hund, inte min Linny! Om jag blundar riktigt hårt och önskar att det inte är sant, kanske försvinner det då? Jo men eller hur.... :(